Blå Jungfrun

Jag har läst romanen Blå jungfrun som är skriven utav Ivar Lo-Johansson. Denna bok skrevs 1960 och var en av de sista böckerna som Ivar skrev.
Boken handlar om författar paret Karl Hatt och den vackra kvinnan Rakel som efter att ha levt ihop i några år med både lugna och allvarliga stunder nu bestämmer sig för att leva i celibat bara för konstens skull under en sommar. De lovade varandra att ingen människa skulle få skilja dom åt och att konsten var allt de skulle leva för nu. För dem var det bara gud man levde för, och för dom var konsten deras gud. De hade på skämt kallat det psykoamor, för något namn borde man ju ha på det tyckte dom och de bestämde även att de skulle fortsätta leva i celibat tills de skapat Mästerverket. Om den ena blev klar före den andra fick den vänta. En mening från boken från s.71 beskriver det väldigt bra.
"Celibat innebär en omställning till livet självt, till naturen och till människornas längtan och till livets mening."
När Karl för första gången kommer till Öland där dom nu ska bo var han övertygad om att han kommit till lycksalighetens ö. Han hade tidigare sökt den lyckan både i livet och i dikten, men aldrig funnit den förrän nu.
När de kommer fram till platsen där huset låg överträffade det deras förväntningar. Det var underbart. Det fanns ett stort hus, några sjöbodar och utsikt över havet. En riktig skärgård.
ag får tanken skärgård när jag läser meningen på s.6:"När han såg ut över omgivningen låg på ett stenkasts avstånd de fem små sjöbodarna med rörtäckta tak och fiskredskap på väggarna."
Från huset kunde man se Blå jungfrun. Den ensliga och obebodda klippön, som såg ut som en sovande val i soldiset en vacker morgon.
Det första som de gjorde när de kom fram till ön var att bestämma hur de skulle bo. För dom var det nu otänkbart att de skulle kunna hjälpa varandra i varandras arbete. De skulle inte läsa vad den andra skrev och de skulle inte ens prata om vad de höll på med. Som konstnärer var de tvungna att vara ensamma och skapa i ensamheten enbart genom sig själva.
Karl Hatt, han arbetade helst på mornarna medan Rakel hellre skrev på kvällarna och förnätterna. Men de kunde ju inte undvika varandra helt utan de brukades träffas vid elva tiden och bara vara tillsammans. Däremot skulle de leva isolerade mot omgivningen. Därför gjorde de upp avtal med en handlare nära deras ställe att han skulle skicka varor till dem en gång i veckan.
Den första morgonen på ön får Karl syn på en fårflock som stod alldeles stilla. Dom rörde sig inte en millimeter. När Rakel sa att hon trodde att dom förlorat deras herde, svarade Karl bara. "Det är skönheten. De tillhör ingen". Vilket var någonting som jag fastnade för. För Karl var det illustrationen till hans text. Det var det religiösa konstverket enligt honom.
Rakel samlade på stenar varje morgon nere vid stranden som hon liknade vid människors ansikten. Istället som många andra letar efter stenar som likar ex. ett hjärta, en cirkel eller bara en vacker liten sten, som ett litet minne från platsen.
Hon förvandlade sedan stenarna i sin fantasi till personer som hon kunde använda i boken hon arbetade med. Hon kallade dem också vid namn som om de varit människor. Ex. en sten som hon döpt till Petrus, skulle påminna henne om namnet på barnet hon i början drömt att de skulle ha tillsammans hon och Karl, men det var innan de bestämt sig för att leva sitt liv enbart i konstens passion.
Genom boken får man följa deras upptäckter och följa deras liv hur de utvecklas och hur de kommer fram till livets mästerverk.
Boken är skriven i ett gammaldags språk. Vilket kan göra att boken blir lite svår att läsa. Så man måste verkligen vara koncentrerad och ha det lugnt runt omkring sig för att man ska kunna förstå boken. Men den har samtidigt inte de klurigaste orden som man nästan måste slå upp för att förstå, utan den är nog kanske mitt emellan gammaldags och modernt språk, eftersom den har vissa ord som är ganska gamla.
Det är väldigt jämn nivå mellan dialoger och text vilket gör att boken blir lite mer intressant, så att det inte är bara ren text.


Mina egna åsikter

Jag tycker att den här boken var ganska bra. Någonting som jag verkligen fastnade för var denna mening:
"Ivar Lo-Johansson var realistisk nog att inse den makt som romantiken har över våra liv."
Den här meningen hittade jag i en text om Ivar Lo-Johansson när jag sökte på bilder på boken. Där det stod lite om vad han skriver om osv.
Vilket jag tycker är väldigt sant. Man inser nog inte hur mycket romantiken betyder för oss och hur mycket makt den har över oss. Så man fick sig en liten tankeställare och jag kom då fram till att den betyder väldigt mycket för alla människor här på jorden.

Det jag fick ut av att läsa denna bok var att oavsett hur många år det skiljer mellan ett par betyder det ingenting. Kärleken övervinner allt! Jag har också lärt mig att det är väldigt viktigt att lära känna sig själv först innan man skriver nu ex. en bok. Att man inte förlitar sig på olika saker utan att man har ett igenkännande märke, som då beskriver författaren. Vilket passar in i vardagen också. Man måste lära känna sig själv och få självförtroende och kunna älska sig själv för att kunna förmedla någonting till någon annan. Det kan vara vad som helst.

Själva handlingen tycker jag är romantiskt. Ett stycke ur boken, från s.19

"Det kom en tid då han kände sig flyga med henne upp mot himlen. Han upplevde en ofattbar lycka. Han var beredd att ge allt."

Det här stycket tycker jag beskriver boken väldigt bra. Att det handlar om att älska varandra i både motgång och medgång. Men samtidigt respektera varandra.
Ett annat exempel är:

"Viktigaste för dem själva var beslutet att aldrig lämna varann, att aldrig lägga sig i varandras göranden, att aldrig ljuga för varann, och att de gjorde det just för att ostört kunna skapa sina stora verk."
från sidan 71.
Här visar man också kärleken till den andra och samtidigt hur viktigt det är att respektera varandra.


Av: Louise Eriksson 9B