Grupp 4 - Författare Nils Ferlin

external image skagg.jpg

Nils Johan Einar Ferlin föddes i Karlstad 11 december 1898.
Han dog den 21 oktober 1961 på Samarithemmet i Uppsala.

"Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfota barn i livet.
Så sitter du åter på handlars trapp och gråter så övergivet."


" Inledning"

Nils mor Elin Nathalia var från en värmlandssläkt. Hon dog 1936, 75 år gammal. Nils var väldigt fäst vid sin mor och tillägnade henne flera dikter . Hans Far Johan Albert Ferlin var redaktör på Nya Wermlands tidningen i Karlstad under 19 år. Johan Ferlin dog 1909.
1930 gav han ut en diktsamling som fick namnet " En dödsdansares visor". Det var svårt att slå igenom som diktskrivare men redan till julen samma år utdelades han Bonniers Förlags författarstipendier. Efter den första diktsamlingen kom en rad olika diktböcker, en del översattes även till sånger. För Nils var alltid poesi och melodi samma sak.


De första åren

Nils hade två systrar, Lisa och Ruth. Ruth var minst i familjen och var en ganska tystlåten flicka. Nils fick gå i "goda skolor", först kom han till en skola som hörde till småskoleseminariet men böt sedan till Andersson & Poignants. Det var en privatskola för " bättre gossar och flickor" . När Nils far Johan fick jobbet som huvudredaktör för nystartade tidningen "Bergslagen i Filipstad" blev det en hel förändring för familjen Ferlin. Familjen flyttade från Karlstad, en livaktig regementstad till en småstad. Men efter ca ett halvår kom Johan i konflikt med ägaren och lämnade tidningen. Han var arbetslös och kunde inte försörja familjen, den 12 oktober 1909 hittade man Johan död i klaraälven. Nils mamma bestämde sig för att stanna kvar i Filipstad med barnen. Nils var populär i skolan, både elever och lärare tyckte om honom. Redan då la lärarna märke till hans begåvning och tyckte att han var en något ovanlig elev.
Nils tog sin realexamen våren 1914, han visste inte vad han ville syssla med och tog dom jobben han fick. Många jobb gick ut på att hacka sönder is eller stå i en bokhandel. Han flyttade till Stockholm 1915 och genom sin morbror fick han en elevplats på skolskeppet Abraham Rydberg, han gick ut med bra betyg och sökte sig vidare i sjölivet. Han mönstrade på den kända barken Anton av Väddö men livet ombord där var mycket råare så han lämnade skeppet i förtid och även sjömanslivet för gott. Tillbaka i Filipstad stod Nils på scen för första gången i Ordenshuset 1918, då sjöng han kupletterna Potatisvisan och Surrogatvisan.
Fram till 1920 sökte sig Nils fram, han hade många talanger och efter ungdomsåren i Filipstad hade han lärt sig mycket. Nils var en förbild för många, han var en väldigt hjälpsam och snäll person. Men han hade även en sida av sig själv som gillade att festa, mycket och länge. Hans mor och lillasyster Ruth hade flyttat till Stockholm, de bodde i en lägenhet på Rödstrandsgatan 40 i Birkastan. Nils var ofta där efter sina många olika expeditioner. Nils reciterade helst Dan Anderssons dikter, han fick upp ögonen för honom efter att ha anmält sig till Elin Svenssons teaterskola på Kungsgatan i Stockholm.


Författaråren

Efter att i några år varit en skådespelare började Nils skriva dikter i slutet av 20-talet, hösten 1929 hade han fått ihop en bunt utformad med Nils Ferlins tydliga bläckpennestil. Han visade dikterna för ett antal person och dom tyckte det var bra, den 10 december 1929 skrevs ett kontrakt med Bonniers förlag och den första diktsamlingen En dödsdansares visa låg ute i bokhandeln 30 april 1930. Redan 1933 kom nästa diktsamling, han döpte den till Barfotabarn. Många märkte av en anknytning till folkvisor genom hela Nils diktning. Efter Nils stora livstrauma när hans mor dog i december 1936 va det följande året svårt, men hans systrar och deras familjer stötade honom. Under 30-talet hann Nils med att skriva texter till visor i hörspelen: Marknad och staden, Auktion och Byn. Nils fick ett stipendium ur Albert Bonniers stipendiefond för Barfotabarn, han kunde då unna sig en semester då och då.
1938 i november gavs nya dikter ut under titeln Goggles, de 2200 exemplaren såldes ut på mindre än en vecka. Nils läsare märkte att tonen i hans dikter hade djupnat, några dikter skrevs efter en upplöst kärleksaffär men känslorna av att ha förlorat sin moder märktes mest. Året 1938 träffade Nils en kvinna som hette Henny Lönnqvist, hon bodde i Helsingfors och dom träffades så ofta dom kunde. 1944 Förlovade dom sig och hyrde ett litet hus i Penningby, ett år efter förlovningen gifte dom sig. Henny blev Nils räddning, efter många år av att ha försummat sin kropp och farit illa med sig själv enda sedan barndomen behövde Nils någon som rykte upp honom. Henny blev Nils räddande ängel. När Nils gifte sig var han 47 år och året innan hade han arbetat med en ny diktsamling som kom ut 1944 och fick namnet Med många kulörta lyktor.
Arne Häggqvists biografi om Nils Ferlin kom ut 1942 och det året hade även Nils utsetts till Frödingspriset. Nils tilldelades samfundet De nios stora pris 1950, allt det motvägdes av svåra depressioner och sjukdomar och Nils började komma på benen igen. Nils femte diktsamling kom ut 1951 den hette Kejsaren papegoja och såldes i över 22 000 exemplar. 1955 fick Nils ett av sveriges finaste priser till en lyriker, Svenska Akademins Bellmanspris. Den sista diktsamlingen som Nils själv gav ut hette Från mitt ekorrhjul, han hade arbetat lite annorlunda med den diktsamlingen och skrivit på ett modernare sätt och även med friare verser. Den kom ut 1957, och 1960 var Nils den första som fått Frödingstipendiet som Värmlands läns landsting hade instiftat.

Diktsamlingar

En döddansares visor (1930)
Barfotabarn (1933)
Goggles (1938)
Med många kulörta lyktor (1944)
Kejsarens papegoja (1951)
Från mitt ekorrhjul (1957)
En gammal cylinderhatt (1962, postumt utgiven)
Får jag lämna några blommor (1991, samlade dikter)

Nils författarskap

Nils Ferlin var framförallt poet, och hans dikter var oftast dystra, med teman som döden, livets meningslöshet och människans ensamhet, betraktat på ett ironiskt men sorgset sätt. Några anledningar till att han var så tungsint kan bl.a. vara hans mors död som han tog väldigt hårt, hans röriga liv under tiden i Klarakvarteren i Stockholm och hans depressioner.
Han inspirerades av modernismen, ett nytt och inte lika strikt sätt att skriva, och religiöst sökande, men även av folkvisor och schlagertexter. Han skrev oftast på rim, men ansåg att orimmad vers innehöll lika mycket melodi den också.
Många av hans dikter har tonsatts, av t.ex. Lille Bror Söderlund och Gunnar Turesson, och han var även musikalisk själv, och brukade när han arbetade på en dikt gå och nynna på en tillhörande melodi, men det var sällan dessa melodier kom med när dikterna trycktes. Ett undantag är Kuckeliku, som finns med i Med många kulörta lyktor.
Nils själv var ofta väldigt kritisk mot sig själv, han ansåg absolut inte att alla dikter som publicerades var fullkomliga, men han tyckte att det gick bra ändå eftersom ”starka dikter ska stödja svagare”.
När han arbetade med sina dikter ville han ha lugn runt omkring sig och inte behöva lägga uppmärksamhet på något annat, därför brukade han ordna alla andra göromål innan han satte sig att skriva. Han skrev ofta på natten, och drack stora mängder kaffe under tiden.


Tidigare jobb
Nils tog examen våren 1914. Han visste inte vad han ville syssla med så han tog de jobb han kunde få. så ha tog lite små jobb och blev inte anställd speciellt länge. så han sågade is och jobbade i en bokhandel i Filipstad. Efter att han sökt sig ut på havet så mönstrade han. I Filipstad utvecklade Nils sina talanger som underhållare. Första gången han stod på en scen var i Ordenshuset 1918. I slutet av 20-talet började Nils även att skriva dikter. Hösten 1929 hade han fått ihop en bunt, utformade med Nils Ferlins tydliga bläckpennestil. Dikterna visades för ett antal personer som tyckte att de var bra. Den 10 december 1929 skrevs ett kontrakt med Bonniers förlag, och den första diktsamlingen En döddansares visor låg ute i bokhandeln den 8 april 1930


Varför han blev författare
Han gjorde sin värnpliktstjänstgöring vid Göta Livgarde 1920. Samma år anmälde han sig till Elin Svenssons teaterskola på Kungsgatan i Stockholm. Bland kamraterna fanns: Elof Ahrle, John Elfström och Harald Beijer. Det var de som fick Nils att upptäcka Dan Andersson. Han blev en av de poeter som Nils helst reciterade. Tjugotalet blev ett skådespelardecennium för honom. 1922 åkte han tillbaka till Filipstad där han skapade ett teaterliv med återkommande revyer. Han skrev även schlagertexter. Många av texterna skrev han tillsammans med Gustav Andborg.


external image Ferlin.JPG external image nils-ferlin.jpg
Nils har en staty vid Skillerälven i Filipstad och en vid Klarabergsgatan i Stockholm. Han har även en i Karlstad.


external image Ferlins-farfarWEB.jpg
Fast Filipstad erbjöd Nils en gravplats ville han ligga på Bromma kyrkogård, han ville även att hans mors aska skulle flyttas dit.
På hans gravsten står dikten Inte ens en grå liten fågel ( dock syns det knappt på bilden.)



Källor
Uppslagsverket aha - Modern kunskap för alla, Bertmarks förlag, 2004, uppslagsord Nils Ferlin
Nya NE, del 5, sid. 195, 2009, uppslagsord Nils Ferlin
Bra Böckers Lexikon 2000, del 7, sid. 386, uppslagsord Nils Ferlin
Får jag lämna några blommor..., Biografi och visor, med text av Henny Lönnqvist , Bonniers Folkbibliotek, 1967
google.se
skolaarbeten.se


Recensioner