Diktanalys.
Epistel № 69.
Om Mollberg dansmästarn.

Se dansmästarn Mollberg, bröder,
i vår krögarstuga,
hur mot väggen han sig stöder,
med en röd fiol.
Konstigt har han lärt sig buga
och med foten skrapa.
Aldrig såg man större apa
i en kapriol.
Hjälp, himmel, nå,
nu sprang han över disken
bums i en så,
där krögarmor har fisken.
Himmel, ack, se på hur luten
dryper av syrtuten!
Näsan tätt med blommor gjuten
skiner som en sol.
  • * *

Ser ni krögarfar med kannan,
var han står och gluttar,
torkar svetten glatt ur pannan
och slår till ett skratt,
när dansmästarn hjulbent skuttar
och kring golvet svänger,
och när han i taket slänger
opp sin trinda hatt.
Ulla blir arg,
och sig ur dansen kastar;
vild som en varg
han efter lammet hastar.
Båda skratta, båda skrika
med musik tillika.
Rak i livet, rak, Ulrika!
ropar Movitz glatt.

  • * *

Släpp mig farbror! – Nej min syster!
Släpp min dotter! – Inte!
Jag din hjärna sönderkryster.
Inte det jag tror.
Kärlek ömt mitt bröst påminte
forna kval och tårar;
samma pil mitt hjärta sårar
som i påskas, bror!
Min menuett,
hör på hur den nu låter,
helt rätt och slätt.
Men ack, min Ulla gråter.
Gråt ej, syster, stå helt stilla!
Kvinten gnäller illa.
Vickla förklä opp, min lilla,
skrapa dina skor.


  • *

Galet, syster, håll in magen,
håll in magen, stygga!
Skänk ditt bröst, så vitt som dagen,
mera fritt behag!
Alltid vill du foten rygga;
in med vänstra klacken!
Ler du, tossa? Bums i nacken
slår jag dig ett slag.
Mer ledig taille!
Stå intet dum och trumpen!
Petite Canaille!
Vad sad' jag dig om gumpen?
Gumpen in; vad åt jag skrålar
Och din glans avmålar?
Mera eld, mer eld och strålar!
Drag på mun ett drag.


  • *

Se på mig; ge hand, mitt socker!
Fram med vänstra foten!
Non; ma chere, för tusan pocker,
vänstra foten fram!
Rak som knekten står i roten!
Se på mig, stå stilla!
Kvickt, la chaine, min ängel lilla!
Ma foi, Madame!
Märk, sköna vän,
att hon pro primo niger,
bakvänd mot den
som fram om henne stiger.
Sväng dig sen och balansera,
balansera mera!
Skönsta vän, mitt bröst charmera;
dansa mer mitt lamm.


  • *

Sjung, min ängel, när jag dricker,
dansa, när jag spelar!
Säj, är inte Mollberg kvicker?
Övermåttan kvick.
Nig nu! Nej, ma chere, hon felar;
knäna få ej böjas;
minsta tvång får intet röjas;
allt i ledigt skick!
Som på madame
skall bröstet översvalla,
magen ej fram!
Fallalleralleralla!
Opp med bröstet, in med rona,
som en brud med krona!
Låt nu foten golvet bona;
dansa, sjung och drick!



Dikten som Carl Mikael Bellman hade skrivit kallas Om Mollberg dansmästarn.
Händelse utspelar sig på krogen, krögarstuga om man blir helt korrekt. De huvudpersonerna är Mollberg som är dansmästaren och Ulla. Först står Mollberg vid väggen med sin fiol men plötsligt kastade han sig över disken där krögarmor hade fisken. Sedan börjar han skutta och slänger upp sin hatt. Ulla blev arg och kastar sig ur dansen. Nu börjar de båda två skratta och skrika med musik förstås. Allt det där kontrollerar krögarfar genom att gluttar. Därefter börjar man lära Ulla hur hon måste se ut och vad man göra.

Personerna
*Mollberg (dansmästaren). Han kan antagligen spela fiol eftersom ”mor väggen han sig stöder men en röd fiol”. I dikten står det att han ”konstigt hade läst sig buga”. Det vill säga att han inte kunde göra det förut plus det gick ingen bra för honom från början.
”Aldrig såg man större apa in en kapriol”. Det nämligen betyder att han var avig: stor, kanske även gammal men inte intelligent heller men jag menar bara på den här grejen.
*Krögarmor – man vet ingenting om henne, bara att det är hon som har fisken under disken.
*Krögarfar – man ser att han gluttar det vill säga att han är mycket nyfiken på det som händer runt omkring. ”Skrattar om torkat svetten”. Han verkligen har det kul tills svett. Man brukar använda det uttrycket när man vill förstärka känsla om hur mycket man skrattar. Det görs för att läsaren får chans att uppleva det så riktigt som möjligt.
*Ulla – man har inga raka beskrivningar av henne. Ur dikten vet vi att hon håller på att lära sig att bli en riktig kvinna. Framför allt hur hon ser ut. Det sägs att ingen mage fram, då gissar vi att egentligen har hon den magen som kommer ut lite grann. ”Skänk ditt bröst, så vitt om dagen, mera fritt behag”, ur den meningen känner jag i alla fall att hon är spänn, inte riktigt lugn det vill säga.
Sedan lär han Ulla att ge handen med vänstra foten, men vi förstår att han inte är nöjd (Non, ma chere, för tusen pocker) och anledning till detta kanske är att hon kommer med högra ben, hon hade inte lärt sig det, hon är bara på väg. ”Rak som knekten står i roten”, hon går inte riktigt rätt, rakt det vill säga, eller hur? Och så vidare. Nu fick vi fram lite om hur Ulla såg ut, när hon grät betyder det att hon vet själv att hon inte kan vissa saker, men ändå försöker.


Miljö
I vissa dikter ser man tydligen hur miljön ser ut, oftast står det rakt i dikten. Men inte hos Bellman i alla fall. Det som jag har märkt den första gången jag läste han sång var att det finns inga direkta miljöer beskrivningarna fast ändå förstår man var man befinner sig. Det är det som är jättehärligt. Vi vet att händelsen pågår på en svensk krog. Så småningom känner vi till att det finns både krögarmor och far. Fiol ger oss en känsla att det är vanligt att där spelar man musik (fast man inte använder det!), plus dans, skratt, sång med musik tillika är det som man brukade göra i krogar på den tiden. Till slut fick vi fullständig bild på miljön de huvudpersonerna ur dikten befinner sig fast fortvarande hade vi inte läst det rakt av.
När jag läser den här dikten får jag helt olika känslor en efter sig. I början var det ingenting speciellt, författare började presentera Mollberg. Att han är dansmästaren med en fiol som hade lärt sig buga. Sedan springer han över disken, krögarfar gluttar medan Mollberg och Ulla springer, skriker med musik till detta. När jag läser den så får jag ganska goda humör, man blir glad över dem. Men helt plötsligt börjar man beskriva om hur kärlek ömt hans bröst påminner. När man läser sådana dikter så får man likadana känslor som den person som överlever det. För första gången jag läste dikten grät jag faktiskt. Så här brukar jag upplever dikter med sådana innehåller. Efteråt börjar till och med Ulla gråta, det förstärker ännu mer mina egna upplevelser.
På det sättet ser jag själv på den dikten men för mig var det intressant att jämföra mina egna åsikter med det som författare själv tyckte, därför gick jag in på youtube. Just nu kan jag verkligen säga att det jag skrev först var helt meningslös eftersom det var jätteskillnad på det jag hade hört. När jag läste den för första gången upptäckte jag många nyanser, framför allt ord som beskriver känslor. Till exempel:
Ulla blir arg,
Och sig ur dansen kastar.
Alltså för mig är ordet arg har ganska starkt betydelse när man inte nöjd., men efter jag lyssnade på CD-skivan upptäckte jag att det inte var det Bellman ville visa. Allting som jag funderade på blev mycket enklare än jag trodde från början. Ulla blev inte arg på det sättet man brukar använda det ordet, utan det är mer ironi (skenbart uttryck för uppskattning som i verkligheten innebär kritik). Författaren leker lite med hennes känslor, hon får inte vara elak utan bara visa att hon blev det fast inte på riktigt.
Sedan tycker jag att när man lyssnar den dikten då liknar den de gamla stumfilmerna. När människor inte kunde prata utan bilder var den viktigaste. Jag vet inte riktigt hur man beskriver det men när man lyssnar på skivan då bildas det massor av bilder i huvudet och de är så levande att man bara ser på de, ord är ingen viktigt kanske därför jag liknar Bellmans dikt med stumfilm. Men när jag läste själv fick jag inga speciella känslor kring det.
Den episteln har inga svåra idéer kring budskapet. Nej, man ser den vanligaste situationen på krogen som var på den tiden. Ganska stränga krav: gumpen in, bröstet upp, balansera alltså att kvinnorna på den tiden måste vara ”snygga” hela tiden. De måste ha koll på hur de går, sjunger, dansar och så vidare. Men samtidigt måste de både dansa, sjunga och dricka. Alltså göra vanliga grejer.
Språket är däremot är inte speciellt svårt. Det finns några gammaldags variationer av ord vi använder idag: slänger opp.
Plus finns det även franska ord:
Petit canaille – lilla dagdrivare
Ma chere – min älskad
Jag verkligen tycker att franska ord bildar tvåsidiga känslor. När man inte riktigt känner till vissa ord får man ändå känsla att de är vackra främst med franska som låter alldeles perfekt. Det gör dikten både fin och intressant att läsa för att man har en liten gåta som man måste ta reda på.


Den här dikten har 86 verser som grupperade på ett underbart sätt att jag aldrig märkt förut. Den viktigaste mening (huvudsatsen) kommer först och innehåller bara den viktigaste information som läsaren måste veta om först och främst. I nästa vers kommer bara en lite detalj som kanske inte alls behövs för att förstå den huvud saken. Då ställer man en fråga till sig själv, varför använder författare det om de inte behövs? Ja, jag brukar säga att det är just småsmå saker som avgör hela livet. Det är just de grejer som vi inte alls bryr oss om det bestämmer hur vårt liv ska se ut. Samma sak i dikten, en liten detalj kan ge störst upplevelse än huvudmening.
Nu kommer upp det som gör texten till dikten. Rimmar alltså. Vi tar en del av den första strofen för att få se det lite närmare.



Se dansmästarn Mollberg, bröder,
i vår krögarstuga
Hur mot väggen han sig stöder

Med en röd fiol.
Konstigt har han lärt sig buga
Och med foten skrapa
Aldrig såg man större apa
I en
kapriol.



Den första versen rimmar med den tredje (bröder och stöder)
Den andra med den femte.
Den fjärde med den åttonde.
Den sjätte med den sjunde.
Det ser man tydligen att det förekommer slutrim. Det är den vanligaste form av rim i dikter. Den återfinns i slutet av versraderna.
Det som är typiskt för Bellman är att han skriver det han ser, framför allt livet i Stockholm. Han besöker massa krogar och skriver det som händer runt omkring.
Förutom Fredman finns där bland andra Mollberg och fader Bergström, fader Movitz och så Bredström, som bara sett solljuset genom en flaskbotten. Även kvinnor får vara med i visorna. Ulla Winblad är mest känd.
I alla hans epistlar och sånger förekommer samma personer hela tiden. Den typiska miljön att skriva om var förstås krogar och hur människor hade det på den tiden. Men han skrev både roliga och sorgliga historier. Jag hade också märkt att det är jätte skillnad mellan när men läser hans dikter själv eller om man höra de. Man får helt olika upplevelser fast det är fortvarande samma text. Intonationen är den viktigaste i hans epistlar tycker jag. Under mitt liv hade jag läst ganska många olika dikter, men den Bellmans dikt är helt unik. Han leker hela tiden med både ord och intonationen. De svåra, krångliga ord visar han för att beskriva enkla och glada känslor. Jag hängde inte riktigt med den första gången. Till exempel min alldeles första känsla var att dikten innehöll sorgsna momenten. Men när jag fick höra samma dikt på skivan blev upplevelsen helt annorlunda på en gång. Det hade inte varit med mig förut. Det är därför jag blev helt förvånad. Jag tycker att det är det som gör Bellmans dikter speciella, det är hans kännetecken.

Metaforer:
”Se på mig, ge hand, mitt socker!”
Bellman använder ordet ”socker” som naturligvisst inte betyder att han pratar med socker utan han liknar Ulla med socker – sött, det är hon som är sött i hans ögon. Inte smaken förstås utan hennes utseende, att hon är vackert.

Liknelser:
”vild som en varg
han efter lammet kastar”
”Vild som en varg” är en liknelse där Bellman beskriver vad Mollberg gör. I många språk använder man den när man vill förstärka upplevelsen på hur vild en människa kan vara. Vi vet att varg är ett vilt djur och hur den jagar det är därför man liknar just med det djuret.