Omkring tiggarn från Luossa
Av Dan Andersson.
Analys av Ida Norling


Den här dikten eller ja, även kallad svart ballad är en väldigt välkänd sådan. Den handlar om en tiggare som då kom från Luossa.
Folket satt runt honom vid en lägereld och hörde på hans sång. Sång om underbara ting och om längtan. Sin längtan.
Hela dikten är uppbyggd på sången. Vad han sjöng om. Om kärleken och om döden. Och om hur hans liv var, hur han blev kär i en flicka, och hur döden lockade på honom.

Endast en person nämns i sången. Det är då tiggarn, Dan Andersson tänker jag mig. Man får en inblick av hans liv. Ganska sorgset ändå tycker jag. Men mycket förstår man efter den bra miljöbeskrivningen.
Som tex. Har jag valt att citera ett kort stycke ifrån sången.

"Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstans bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd."

När jag läser den här dikten blir jag ganska känslofylld. Den berör mig på något sätt eftersom den är fylld med hans känslor och hans liv. Hur enkelt vi har det egentligen om man jämför med honom. Jag får känslan av att han längtar till döden.
Men jag upptäcker skillnad om jag hör någon annan läsa upp den för mig. Då hinner man tänka efter och känna mer. Så för att få mer känsla utav den är det nog bäst att höra den från någon annan. Den finns ju tonsatt. Men då får jag faktiskt inte samma känsla. För jag tycker att de versionerna är för omgjorda.
Varför jag reagerar som jag gör är att jag har ganska lätt att känna känslor om jag läser något. Och den här sången är verkligen djup. Jag försöker verkligen att förstå den, genom att läsa den långsamt och många gånger. Oftast högt för mig själv. Och det ger resultat också. Man känner med honom på något vis.

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
Det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!"

Dock tycker jag inte att stämningen förändras genom texten, Den börjar djupt och den fortsätter djupt.

Språket är ganska svårt för det är väldigt gammeldags om man jämför med hur vi skriver idag.
Men det är ändå ganska likt. Det som skiljer sig är vissa ord. Och hur man formulerar meningarna. Men det gör ju samtidigt att man upplever dikten mer som hur det var då. Man känner mer hur han kände då. Man upplever den mer äkta känslan.

Hur ska man förklara det som budskap? Döden kan vara lockande i ett tufft liv.

Dikten har tillsammans många verser och 9 strofer. Första strofen så berättar Dan om hur dem lyssnade på tiggarens sång. Sen följande strofer är själva sången. Varje strof har 4 verser. (eller rader om man ska kalla det så.)

I en dikt så är det verserna som "bygger upp" en strof. Just denna dikt skulle jag vilja kalla en fri vers. Ingenting rimmar men man känner en rytm bland orden. Och det är även ganska bra eftersom den har blivit tonsatt. Man Känner att allt bli att hänga ihop.
Varje vers har stavelser, men inte i varje ord. Om man tänker på hur han skriver sina dikter så kan man verkligen utläsa att de flesta är väldigt sorgliga.

"Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
Hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
Och jag fördes bort av anden att få ro."